PHOEBUS v.19/12: Investmentbolag
1. Tänkte passa på att fråga vad du har för uppfattning om svenska noterade investmentbolag? Teorin antyder väl att dessa inte skapar nåt värde utöver värdet på aktierna/tillgångarna de äger men i Sverige har dessa avkastat rätt bra, över index i många fall.Kandet vara någon sorts maktpremium? Onoterade aktier i investmentbolagen kankanske också bidra till att förklara hög avkastning?
Fick i alla fall två ledtrådar från bloggarkivet: ser att du har ägt Investment AB Spiltan, medan Investor fick en syrlig kommentar angående attityden mot minoritetsägare i säljet av Scania-aktier till Volkswagen. Är det något av de svenska investmentbolagen du föredrar framom de andra?
Intressant fråga! Tyvärr vet jag inte så mycket om de svenska investmentbolagen – eller om de finska, för den delen – men min generella uppfattning är ungefär följande:
Att placera i ett noterat investmentbolag är ganska långt detsamma som att placera i en fond. Du behöver begripa förvaltarens investeringsfilosofi, för att fatta om placeringen lämpar sig för just dig – detta är faktiskt ännu viktigare i investmentbolag än i fonder, eftersom de förstnämnda ofta använder sig av skuld! Dessutom behöver du bedöma om förvaltaren – i ett investmentbolag alltså VD och styrelse – är någon du litar tillräckligt på. Även denna aspekt accentueras på grund av skuldsättningen.
Och sist, men absolut inte minst, behöver du kolla vilka kostnader som är förknippade med placeringen. Alla investeringsbolag redovisar inte öppet sina förvaltningskostnader, men alla investeringsbolag har förvaltningskostnader, precis som en fond.
– – –
I Sverige noteras sex investmentbolag på storbolagslistan: Investor, Industrivärden, Kinnevik, Latour, Melker Schörling och Ratos. Alla dessa är sinsemellan något olika.
Industrivärden och Melker Schörling har endast noterade innehav. Investor och Latour har historiskt placerat i noterade bolag, men onoterade innehav har gradvis blivit viktigare och står idag för 24% av Investors och 40% av Latours portfölj.
Kinnevik har i princip utnyttjat kassaflödet från sitt helägda förpackningsbolag Korsnäs till att starta ett antal media- och telecomrelaterade bolag, vilka sedermera har särnoterats. Bolaget är snarare en serie-entreprenör än ett egentligt investmentbolag. Ratos är snarare ett Private Equity –bolag än ett traditionellt investmentbolag – det köper inte sina bolag för att äga dem, utan för att senare säljadem. Skillnaden är betydande.
De olika bolagen har mycket olika förvaltningskostnader. Billigast är Melker Schörling, som sköter portföljen med 0,07% kostnader per år. Överlägset dyrast är Ratos, vars förvaltning kostar 0,5% eller mer, beroende på antalet affärer. Däremellan ligger Latour (0,11%), Industrivärden (0,18%) och Investor (0,32%). Till Investors heder kan nämnas, att bolaget har startat ett program för att sänka sin förvaltningskostnad med närmare 30%. Kinneviks siffror har jag inte just nu.
Även börsens värdering av de olika bolagen är mycket olika. Vid årsskiftet hade Investor och Kinnevik den största rabatten, hela 40%. Latours rabatt var 25%, Industrivärdens 21% och Melker Schörling hade ingen rabatt. Ratos redovisar inte något portföljvärde, så jag kan inte snabbt och enkelt räkna rabatten.
Rabatterna har förändrats sedan årsskiftet. Då man granskar värdering är det mycket viktigt att använda kursen och substansen vid exakt samma tidpunkt, och jag hade inte tid att leta fram aktuella siffror, så jag använde för enkelhetens skull årsskiftets värden. Tänker du köpa aktier bör du givetvis först räkna ut den aktuella rabatten.
– – –
Det låter väl inte så dumt att få köpa något som är värt 100 kronor för 60-80 kronor? Jag tror faktiskt att det i många fall kan vara just så attraktivt som det låter. Så varför äger Phoebus inga investmentbolag?
En generell orsak, som gäller alla investmentbolag, är att jag inte riktigt gillar att köpa en färdig portfölj, utan hellre väljer mina aktier själv. Det är sannolikt också orsaken till att investmentbolagen handlas till så stor rabatt (10-20 gånger förvaltningskostnaden vore ekonomiskt motiverat, men knappast mer än så).
Det är dock ingen bra orsak. Om jag kan köpa en portfölj mycket billigare än vad den är värd så borde jag vara intresserad, ifall jag är någotsånär rationell.
Av de sex bolagen är Melker Schörling ointressant, eftersom det inte har någon rabatt och endast äger noterade aktier. Ur Phoebus synvinkel är Kinnevik och Ratos ointressanta, eftersom de inte passar min placeringsstil. Men de tre övriga är svårare att förklara bort.
Vad gäller Investor så har du helt rätt, mitt största problem är att jag inte vågar lita på att Wallenberg-sfären behandlar minoritetsägare jämlikt med majoritetsägare. Scania var ett exempel, men långt ifrån det enda. Å andra sidan blev jag imponerad av Investors sätt att nuförtiden presentera sin verksamhet – det var länge sedan jag senast läste bolagets rapporter.
Och minst lika imponerad blev jag av att bolaget värderar sina traditioner, såsom sig bör om man är en långsiktig industriell ägare, genom att publicera årsredovisningar sedan 1917 på sina internet-sidor. Jag begriper inte varför så oerhört få bolag gör det, det kostar ju nästan ingenting?
Latours innehav känner jag inte till, men jag har i princip stor respekt för Gustaf Douglas, så aktien kunde passa oss. Industrivärden borde passa oss – dess största innehav är ju Sandvik och Handelsbanken. Dessutom kunde jag mycket väl äga Volvo, SCA, Indutrade och Höganäs, så hela 81% av Industrivärdens portfölj vore ok för Phoebus.
Min brist på intresse beror delvis på Industrivärdens kontinuerligt ökande skuldsättning men framförallt på bolagets stil att under de senaste åren anställa chefer till sina portföljbolag externt, till skillnad från tidigare. Detta är dock något om jag behöver fästa minst lika mycket uppmärksamhet vid då jag studerar våra direkta placeringar i Sandvik och Handelsbanken.
Så vi kan konstatera att jag antagligen är lite irrationell, då vi inte äger Industrivärden. Åtminstone har jag inga riktigt rationella argument att komma med.
– – –
Investment AB Spiltan, som du nämner, har jag personligen varit ägare i sedan 2004, därför att jag högt uppskattar bolagets VD och huvudägare Per Håkan Börjesson. Phoebus äger inte Spiltan och kommer ej heller att göra det. Dels är aktien onoterad, dels är bolaget mycket litet och dels vill jag inte blanda mina egna och Phoebus placeringar.
Däremot kan det vara nyttigt för dig att notera att Spiltan Fonder – som utnämndes till årets fondbolag i Sverige 2011 – i fjol grundade en aktiefond, som endast placerar i noterade svenska investmentbolag. Fonden är passiv och dess förvaltningsavgift är endast 0,20% per år, så den kanvara ett effektivt sätt att köpa en diversifierad korg av aktier i olika svenska investmentbolag.
Även Spiltan Aktiefond Stabil, som förvaltas aktivt av Erik Brändström, som jag respekterar högt, kanvara ett bra alternativ. Fonden placerar 35% av sina tillgångar i noterade investmentbolag, och dess övriga placeringar är stabila svenska bolag av god kvalitet. Förvaltningskostnaden är betydligt högre (1,5% per år), men fonden är i gengäld en genuint aktiv fond och inte någon dold indexfond.
Om du hellre köper investmentbolag direkt skulle jag rekommendera att du åtminstone överväger att använda Spiltans fonder inom premiepensionen – såvitt du inte använder Seligson & Co:s indexfonder, förstås!
– – –
För att avsluta utan reklam, låt mig ännu konstatera att om jag vore tvungen att köpa ett investmentbolag, vilket väl egentligen var vad du frågade, skulle mitt val vara mycket enkelt: Jag skulle köpa aktier i Berkshire Hathaway.
Speciellt i dagens läge tror jag att aktien är ganska prisvärd, och även om bolaget givetvis tyvärr inte kommer att få njuta av sin nuvarande VD Warren Buffett i tiotals år så tror jag att Berkshires struktur och kultur kommer att göra bolaget till en bra långsiktig placering. Återigen har jag en viss brist på rationella argument till att Phoebus inte äger Berkshire.
.